Автор будет признателен всем преподавателям, пользующимся Данной книгой, которые возьмут на себя труд прислать в редакцию свои замечания и советы по улучшению пособия.
H. E. Погодина
Lars Ahlin, HUNDRA VITA MOSSOR
(Forkortad)
Sa tacksam var hon for dessa ensamma timmar da hon fick ga omkring i sina sysslor utan att behova dolja nanting: att han var henne nara aven nu, att hans narvaro stod omkring henne som en atmosfar vart hon gick. Det var sa svart att forneka, att tranga ner det som hant, att vara den hon var innan hon hort hans rost. Deras gemensamma upplevelser stod som en stralning omkring henne...
Ibland stannade hon framfor fonstret och sag ner mot backen. Uppfor den skulle han komma klockan sju. Da skulle hans narvaro inte bara sta omkring henne som en atmosfar. Han skulle sjalv sta dar. Hans hander skulle rora vid henne. De skulle uppleva varann rikare an nansin forr - sa hade det alltid varit hittills: stegring efter stegring.1
Hennes rorelser hade forlorat all stelhet. Det fanns inget fall i henne, ingen dum klumpighet, ingen generad oformaga. Allt hon satte hogt var hos henne.
Det stilla leende som alltid levde i hennes ansikte da hon var ensam kunde ibland sla ut blandande oppet: tacksamhet att detta skett, att det var hon som rorde sig med denna trivsel. Hon stod dar nagonstans i rummen och den smala halsen lyfte upp hennes huvud. Nar leendet ater slot sig, slot det en skalvande forvantan: nar detta hant henne vad skulle da inte komma att handa!
Strax innan de skulle komma fran sina arbeten slog hon upp fonstret. Det duggade forsommarmjukt.2 Bjorkarnas sota hartsdoft3 smekte hennes ansikte. Hon sag nerat backen. Dar skulle han komma!
Med en vit mossa pa sitt blonda har.4 Kanske svangande en kapp med silverknopp.6 Det var i gar han tagit sin examen. Hon hade inte kunnat mota honom utanfor laroverkets port men blommor hade hon sant. Kanske han skulle bara en av hennes rosor i knapphalet? Kanske han pressat en annan
av dem i nagon av de bocker han alskade att tala om? Om man gjorde sant nu for tiden...
Hon upptackte att rutan hon svangt in blivit immig6 och fick plotsligt en sadan lust att se hans namn, att hon satte dit sitt pekfinger och skrev det med omsorgsfull skolstil.? Under flera minuter stod hon lutad mot fonsterposten forsjunken i dessa bokstaver. Leendet loste upp hennes drag.
Hon markte inte att staden borjat aterborda en och annan som nu stretade upp for backarna tung och trott av dagens arbete. Roster slog upp men hon horde dem inte. Hon horde ingenting forran fadern och broderna klampade in.8 Da tryckte hon handflatan snabbt mot rutan och suddade ut det alskade namnet. Det gjorde ont i henne att gora sa. Det kandes som att svalja nagot som nastan inte gick att svalja.
- Ar kaket fardigt?9 ropade en av hennes broder fran tamburen.
Att behova tala om annat. Att behova halla ner det som flodade upp mot lapparna. Att behova dolja hudens skimmer och ogats glans och dessa rorelser...
Sen de fatt sitt, sen hon rojt undan allt10 fick hon borja kla sig.
- Ni vagar inte sticka in huvet!11 sa hon och drog igen dorren om sig.
Pojkarna brukade ibland peta pa henne och saga att hon artade sig att bli nagot alldeles sarskilt lackert.12
Koket var hennes rum. Dar hade hon sin sang och sin byra. Dar hade hon ocksa sin skrubb och ur den tog hon fram de klader hon skulle ha pa sig da han kom for att hamta henne. Hon smekte tyget. Varje plagg hade fatt ett sarskilt varde: han skulle rora vid dem. En gang skulle han rora vid dem allesammans men redan nu inneholl de pa nagot satt hans kommande handlingar.
Efter varje pataget plagg speglade hon sin kropp. Hon kladde sig med en mjukt nynnande omsorg. Naturligtvis blev hon anda fardig for tidigt. Hon gick och stallde sig vid fonstret som var vant ner mot backen. Pojkarna skrattade. Fadern lat tidningen sjunka.
- Du ser for angelagen ut, sa han. Grabbar ska hallas kort.13 Forst da tycker dom att tjejen14 ar nanting att ha.
Som om hon kunde vara nagot annat an sig sjalv? Sa dumt! Hon svarade inte. Hon gick inte heller bort fran fonstret. Hon stod dar i bla regnkappa och med baskern pa huvudet. Klockan var nastan sju. Vilken sekund som helst
kunde han dyka upp. Hon kande hans nalkande som en stilla rorelse mot hjartats centrum. Nar hans huvud skulle vaxa fram ur backens kurva skulle nagot oerhort handa darinne.
Knappt hade hon skymtat honom forran hon ilade nerfor trappan och ut genom grinden. De tog varandras hander. De sa bara varandras namn. Sa vande de, gick med stela rorelser ner mot stan. Deras axlar snuddade inte vid varandra ens, blickarna vagade inte flyta samman. Nagot outgrundligt hade hant. Hon hade blivit svidande ensam.15 Hon kande ett svindlande stort avstand till hans kropp, till hans ord, till hans karlek. Och for varje steg de tog tyckte hon att han skots bort ifran henne i ett avstand som kandes allt mer hotfullt och uppslitande.
Hon kunde inte forsta det. Hon kunde inte fatta hur hon kunnat vara sa lycklig nyss, sa saker, sa smyckad av tecken pa hans karlek. Snart borjade hon emellertid att forsta. Ah! Var det inte sa att nar andra sag pa henne stod hon aldrig ensam: han var narvarande hos henne. Ja, bara han kunde se henne som hon var, ensam, isolerad. Bara han nadde med sin blick in till hennes allra innersta. Och nu kom den svaraste av alla fragor till henne. Vem ar jag eftersom han alskar just mig? Hon maste ju aga nagot alldeles utomordentligt. Vad var det? Hur sag det ut?
Kanske han upptackt att han valt fel, att han forblindats av nagot, att hon saknade det han forst trott att hon agt? - Da sa han antligen nagot sen han harsklat sig upder modor och besvar.
- Vart vill du vi ska ga?
- Dit du vill, sa hon och sag hastigt pa honom.
Forst nu reflekterade hon over att han inte tagit pa sig studentmossan.le Inte heller kappen med silverknoppen bar han i handen. Han gick barhuvad och det blonda haret hade blivit latt fuktigt.
- Det duggar, sa han.
- Det ar bara som nastan osynlig dimma, sa hon och kande att hon inte fick grata: inte sa att det syntes, osynligt som detta regn.
Hur kunde han vara sa langt bort ifran henne nar han gick henne sa nara?
- Ska vi inte ga upp pa berget i alla fall?
Hon nickade.
Dar hade de funnit varann for inte sa lange sen. Skulle
de inte upptacka att de annu stod varann nara, tatt nara, nar de aterfann de kara stallena?
De gick genom stan. Skogen borjade mota dem i mjuka grona massor som flot i vag pa vag17 upp mot bergkammens disiga kontur...
De vandrade in i skogen. Traden lyfte upp horisonten till en bagaroppning18 ovanfor deras huvud, till en flytande skiva av ljusgra himmel...
Da stannade han. Himlen holl sin vita vinge stilla. Stammarna slot in dem i ett reserverat och skyddat rum. Glantljus och skogsmorker foll over deras kroppar och ansikten. Hon blundade, kande att det inte fick finnas nagot annat rum an detta: motets isolerande punkt. Han tog hennes hander. De stod med taspetsarna riktade mot varann. Nu blundade ocksa han och kysste henne forsiktigt under hogra ogat. De stod lange blundande kind mot kind. De trevade millimeterforsiktigt i varandras kanslor: som blinda i ett obekant rum.
- Linnea!
- Dan!
Varsamt oppnade de sina ogon men bara for att sluta dem haftigt och motas i kyssen mun mot mun. Sen slappte han hennes hander men bara for att lagga sina pa hennes axlar. Hon lyfte upp sina hander till hans kinder.
- Hur kan det kannas sa svart att motas? viskade han mot hennes lappar.
- Kande du det ocksa sa? viskade hon och en gladjefylld forvaning tog henne.
- Alltid. Men aldrig sa som den har gangen.
Hon sa ingenting. Andades bara. Haftigt.
Hennes ogon blickade morka pa honom. Leendet lag annu infruset och hon kande annu smartan i narvarons och avstandets nodvandiga samtidighet.
Kanslans insikter gjorde henne om.19 Du far inte lida av detta! Nej, inte du! Du maste alltid kanna att jag ar hos dig. Jag alskar dig, Dan. Ser du mina lappar. Det ar ditt namn de formar.
Han kunde tolka hennes rorelser, ljuset i hennes ansikte, lapparnas outsagda ord och han erfor en stegrad kansla av nagot heligt och ljust offrande nar han sag hur hennes leende frigjordes ur det bleka ansiktet. Han tryckte henne hart emot sig och lyfte upp hennes namn, rakt upp mot himlens vinge viskade han:
- Linnea! Min egen...
Nu kunde de fortsatta. Ater kunde de observera bladens
ljuva ogonlocksrorelser fran skugga till ljus, och ovanfor deras huvud slog himmelsvingen nya lugna slag. Tradstammarnas murar oppnade sig och slot sig...
Da lag de utstrackta pa hans regnrock. Hennes finger lekte med en kavajknapp.
- Far jag ta av dig baskern? viskade han.
Han gjorde det och smekte hennes har, formade sin hand efter hennes nacke. Var det for att minnas den? Var det for att kunna stracka ut handen nar han blev ensam, kunna forma den och tanka: precis sa har ar hennes nacke...
- Dan, viskade hon. Ditt namn stod ju i tidningen.
- Javisst, sa han.
- Varfor har du inte studentmossan pa dig? Jag trodde nastan att du...
- Jag vill inte ha nanting pa huvet som inte du med lika stor ratt kan satta pa ditt. Jag vill inte bara nat som skiljer oss at.
Sa hennes hjarta klappade. Var det verkligen darfor! Hon trutade med munnen20 och hangav sig at sin naivitet.
- Men jag vill sa garna promenera med dig nar du har studentmossan pa. Du kan inte tro sa jag har langtat efter det.
- Varfor da?
- Det kan du nog inte forsta.
- Hursa?21
- Du har inte varit flicka.
- Onodig upplysning. Han skrattade.
- Du har inte varit en arbetares flicka.
- Det var ju for att inte sara dig som jag inte tog mossan. Du skulle ha klarat studenten med fina betyg bara din pappa haft rad att avsta fran din arbetskraft.22
- Sa dum du ar. Har du inte lagt marke till med vilket intresse en mangd smaflickor gar omkring och tittar pa manliga studentmossor just vid den har arstiden? Dom tror att dom i framtiden kommer att bli gift med en student bara dom kan rakna upp till hundra manliga studentmossor under en kvall.
- Har du gatt och raknat sa dar?
- Jaa.
- Kom du upp till hundra nan gang?
- Det ar inte sa latt ma du tro,23 i den har lilla stan.
- Svara ja eller nej.
- Jaa. Det forstar du val. Jag gav mig inte forr.24
Sa han grep efter henne. Sa han kysste henne. Sa upprort ! han viskade:
- Det kommer att sla in!25 Det kommer att...
ANMARKNINGAR
1 De skulle uppleva varann rikare an nansin forr - sa hade det alltid varit hittills: stegring efter stegring. - Их ощущение близости будет сильнее, чем раньше - так было всегда: близость возрастала с каждой встречей.
2 Det duggade forsommarmjukt. - Моросил теплый, летний дождик.
3 Bjorkarnas sota hartsdoft - Сладкий запах смолы, исходящий от березок
4 Med en vit mossa pa sitt blonda har. - В белой шапочке на светлых волосах.
После успешной сдачи выпускных экзаменов в гимназии, дающих право на поступление в высшее учебное заведение, выпускники надевают белые шапочки, которые как бы символизируют тот факт, что они стали студентами, и празднуют это событие. Раньше имена окончивших гимназию публиковались также в газетах.
5 Kanske svangande en kapp med silverknopp. - Может быть, размахивая тростью с серебряным набалдашником. Помимо белой шапочки трость в руках выпускника также являлась признаком окончания гимназии. В настоящее время обычай носить трость устарел.
6 Hon upptackte att rutan hon svangt in blivit immig - Она обнаружила, что окно, которое она открыла, запотело
7 med omsorgsfull skolstil - аккуратным школьным почерком
8 forran fadern och broderna klampade in - пока не вошли, тяжело ступая, отец и братья
9 Ar kaket fardigt? (грубо) - Жратва готова?
10 Sen de fatt sitt, sen hon rojt undan allt - После того как они поели, после того как она убрала за ними
11 Ni vagar inte sticka in huvet! - Не смейте заглядывать! Huvet разговорная форма от huvudet 'голова'.
12 Pojkarna brukade ibland peta pa henne och saga att hon artade sig att bli nagot alldeles sarskilt lackert. - Иногда, ущипнув ее, братья говорили, что она становится прямо лакомым кусочком.
13 Grabbar ska hallas kort. (разг.) - С парнями надо быть построже.
14 tjejen (разг.) - девушка
15 Hon hade blivit svidande ensam. - Ей стало мучительно одиноко.
16 student mossan - белая студенческая шапочка (см. комм. 4 на с. 11)
17 i vag pa vag - волнами
18 Traden lyfte upp horisonten till en bagaroppning - Деревья поднимали горизонт, образуя купол наподобие чаши
19 Kanslans insikter gjorde henne om - Прозорливость чувства придала ей нежности
20 Hon trutade med munnen - Она надула губки
21 Hursa? (разг.) - Что так? Почему?
22 Det var ju for att inte sara dig som jag inte tog mossan. Du skulle ha klarat studenten med fina betyg bara din pappa haft rad att avsta fran din arbetskraft. - Я не надел студенческую шапочку, чтобы не обидеть тебя. Ты бы сдала выпускные экзамены с прекрасными оценками, если бы у твоего папы была возможность (букв, средства) не пользоваться твоим трудом в домашнем хозяйстве.
23 Det ar inte sa latt ma du tro - Поверь мне, это не так легко
24 Jag gav mig inte forr. - Я добилась своего.
25 Det kommer att sla in! - Это сбудется!
OVNINGAR
1. Svara pa foljande fragor:
Varfor tanker flickan sa innerligt pa den unge mannen? Bor flickan ensam? Hur kande sig pojken och flickan nar de antligen traffades? Hade de latt att prata med varandra? Varfor hade den unge mannen ingen studentmossa pa huvudet? Hade flickan nagon studentmossa? Vad brukade smaflickor gora nar de traffade manga manliga studentmossor under en kvall?
2. Beratta novellen och anvand foljande ord och uttryck:
a) en narvaro, att flytta, att dugga, immig, att upptacka, att reflektera, barhuvad, att blunda, upprort;
b) att losa upp nagot; att klampa in; att sudda ut; att sticka in huvudet; att ila nerfor trappan; kind mot kind; att tolka nagons rorelser; att skilja sig at; att avsta fran nagot; att rakna upp till; att sla in
